Med fjällmassiven som arbetsplats
Ove Karvonen är drifttekniker och ansvarar för ett område stort som fyra Skåne. I sitt område har han storheter som Gällivare, Jokkmokk, Pajala, Treriksröset, Kebnekaise och Tarfala. Idag ska han till Tarfala för att kolla att reservkraftverket fungerar.
Reservkraftverket ska försörja forskningsstationen vid elavbrott. De nio milen dit från kontoret i Kalixfors körs med bil och från Nikkaluokta med skoter.
– Här måste man köra på gehör för att hitta till Tarfaladalen, säger Ove efter att ha svängt in i ett otillgängligt fjällbjörksområde där märkningen upphör.
– Sen blåser det ofta hårt. I Tarfaladalen uppmättes den 20 december 1992 den högsta registrerade vindhastigheten i Sverige, 81 meter per sekund. Det är samma orkanstyrka som demolerade hela bebyggelsen i St: Maarten i Västindien under hösten.
Vägen mot forskningsstationen innehåller tre särskilt farliga passager: Tarfalajokkens nedre passage, en ravin med stenblock och tvära svängar. Dalkröken och Spelbacken, två kraftiga branter som lutar förrädiskt åt sidan. Lutar så att skotern kan börja glida i sidled om man inte har bra fart uppför och hänger ut kroppsvikten åt andra hållet.
Får skotta sig in
På plats får Ove skotta sig in i den blå stålcontainer där reservkraftverket finns. Han inspekterar kraftverket i skenet av en stark ficklampa. Ove provkör anläggningen.
– Jag kollar bland annat oljetrycket, vätskenivåer, luftspjäll, missljud och om det finns något läckage.
Tuffa förhållanden på forskningsstationen
Ove äter sin lunch i forskningsstationens matsal som surrar av utländska språk. Samtalet kommer in på hur farligt det kan vara att jobba på forskningsstationen som ligger på 1 135 meters höjd på Kebnekaisemassivet.
– I år har vi förlorat tre skotrar i olyckor, berättar intendent Torbjörn Karlin. En av byggnaderna ramlade ner i ravinen i en snöstorm. I orkanen 1992 flyttade sig matsalen där vi sitter 1,5 meter. Vid svåra omständigheter är vi helt beroende av att reservkraftverket fungerar, säger han.
Sen är det dags att vända mot Nikkaluokta igen, för att hinna hem före kvällen.
– Har man bara planerat ordentligt och är försiktig så är det ingen större fara, säger Ove och grenslar skotern. Det finns bara ett ställe jag inte vill köra på. Jag skulle aldrig våga köra bil i Stockholm. Den trafiken är livsfarlig.
